Kalorier är våra kroppars bränsle. Vi behöver ständigt energi och vi använder därför kalorier från mat för att fungera. Kolhydrater, fett och protein innehåller kalorier som är den största energikällan för oss. Protein och kolhydrater har cirka fyra kalorier per gram medan fett har nio kalorier per gram.

Oberoende av vad man äter så omvandlas kalorier till fysisk energi eller fett som lagras i kroppen. Om man äter mindre kalorier så tror kroppen att den svälter och då minskar man på de lagrade kalorierna. Ett annat sätt att minska de lagrade kalorierna är att förbränna kalorier dvs öka sina fysiska aktiviteter. Gör man inte detta så förblir fettet lagrat i våra kroppar.

Ekvationen är enkel: äter man mer kalorier än man förbränner så ökar man i vikt.

3500 kalorier motsvarar ca 450 gram fett. För att minska i vikt med 450 gram måste man förbränna 3500 mer kalorier än vad man får i sig. Minskar man sitt dagliga intag med 500 kalorier så förlorar man cirka 450 gram fett under en vecka (500 kalorier gånger sju dagar är lika med 3500 kalorier).

Att minska på intaget av kalorier behöver inte vara så svårt. Det kan röra sig om att inte äta en extra choklad varje dag eller att ta mindre måltider. Antal kalorier som man då inte får i sig blir till förlorade gram och kilon.

Man kan gärna börja med att ta ner på mat eller dryck som har mycket kalorier i sig t ex glass eller mjölk. Tänk på var ni äter till vardags och försök att identifiera olika kost som ni kan avvara.

Byt mat som har mycket kalorier till mat med lägre kalorihalt. Man kan t ex byta ut mjölk till fettfri mjölk och läskedrycker till vatten eller mineralvatten.

Ett annat bra sätt att minska sina kalorier är att äta mindre måltider. Ta från början mindre på tallriken och se om detta räcker. Om man behöver mera mat kan man gå en andra gång.

Det är viktigt att veta vad man äter vilket kan vara nog så svårt att uppskatta vid t ex en lunch eller middag. Man kan titta på varudeklarationer och se hur mycket kalorier som en viss mat eller dryck innehåller.

Medvetenhet om hur många kalorier som man får i sig varje dag är bara en del av ekvationen. Den andra är att aktivera sig regelbundet så att man öka på förbränningen av kalorier samtidigt som man minskar intaget. Denna kombination kan leda till varaktig viktminskning.

Källa: Zvi Wirschubsky

Läkemedel mot övervikt och fetma har under senare år haft en rad motgångar. Prövningsprogram för medel under utveckling har avbrutits och redan godkända läkemedel har dragits in. I dag finns därför endast ett fetmaläkemedel godkänt. Nu prövas en kombination av två substanser som är godkända för andra ändamål, för att utvärdera om dessa tillsammans kan hjälpa patienter att gå ned i vikt.

I studien ordinerades nästan 1 750 deltagare ett motionsprogram och en lättare diet. Dessutom lottades de till tre grupper. I en grupp fick deltagarna en kombination av naltrexon, som bland annat används mot alkhoholberoende, och bupropion, som bland annat används för rökavvänjning. I den andra gruppen fick deltagarna samma kombination fast med en lägre dos naltrexon. Den tredje gruppen fick placebopreparat.

Efter 56 veckor hade patienterna i den grupp som fått kombinationen med mest naltrexon minskat med i genomsnitt 6,1 kilo. I den andra behandlingsgruppen hade deltagarna minskat med i snitt 4,9 kilo. I kontrollgruppen var viktminskningen i snitt 1,4 kilo. Vid studiens start var snittvikten ungefär 100 kilo. Endast hälften av deltagarna fullföljde hela programmet.

Den vanligaste biverkningen bland dem som fått behandling var illamående. Mer än en fjärdedel av deltagarna i båda behandlingsgrupperna drabbades av detta.

Prövningsgruppen tolkar resultaten som att kombinationsbehandlingen kan vara ett alternativ för behandling av fetma.

I en kommentar som också publiceras i Lancet påpekar dock Arne Astrup, professor vid Köpenhamns universitet, att blodtrycket i behandlingsgruppen inte minskade så mycket som man normalt ser vid en viktminskning på 5 kilo och att det skadliga kolesterolet LDL inte minskade mer än för placebogruppen.

Prövningsgruppen lyfter fram att andra riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdomar påverkades. Men Arne Asprup ifrågasätter om det är relevant att nivåerna av HDL, ”det goda kolesterolet”, och triglycerider förbättrades när den reduktion av LDL och blodtryck som normalt förekommer vid viktminskning inte sågs.

Studien ingår i ett fas-3 program och är sponsrad av företaget Orexigen Therapeutics som utvecklar läkemedlet.

Källa: Dagens Medicin

Minst 6 av 10 hjärtinfarkter kan förebyggas om människor lever mer hälsosamt. Det är en av anledningarna till att förebyggande åtgärder har fått en mer framskjuten plats än i tidigare riktlinjer. Rekommendationerna om de förebyggande åtgärderna kan förmodligen på sikt sänka kostnaderna inte bara för hjärtsjukvården utan även för andra delar av sjukvården, eftersom förändrade levnadsvanor har betydelse för många andra välfärdssjukdomar.

Avancerade behandlingar ökar kostnaderna
En rekommendation som kommer att kräva att resurserna omfördelas inom eller utom hjärtsjukvården är exempelvis att utöka antalet behandlingar med implanterbara defibrillatorer (ICD). Där beräknas kostnaden öka med cirka en miljard kronor. Detsamma gäller för pacemaker för hjärtsviktspatienter (CRT) där kostnaden beräknas öka med 63 miljoner kronor.

Även antalet kateterablationer vid förmaksflimmer kommer att öka. Kostnaden för det beräknas till cirka 150 miljoner kronor per år, för att på fem till tio års sikt plana ut.

– Det kommer att bli svårt för hälso- och sjukvården att följa rekommendationen om kateterrablation eftersom det idag inte finns tillräckligt med specialutbildade kardiologer, säger Christina Kärvinge, chef för Socialstyrelsens enhet för Nationella riktlinjer.

Behandling av förmaksflimmer minskar antalet stroke
Riktlinjerna pekar också på att sjukvården inte behandlar patienter med förmaksflimmer med det blodproppsförebyggande läkemedlet warfarin (Waran) tillräckligt mycket. Behandlingen är bland annat effektiv för att förebygga stroke hos dessa patienter. En beräkning visar att en 20-procentig ökning av antalet behandlade skulle ge en besparing på 540 miljoner kronor. Socialstyrelsen har också angett denna behandling som särskild viktig att följa och utvärdera.

Kvinnor får lika bra hjärtsjukvård
Under den senaste tiden har det från olika håll framkommit att kvinnor inte blir lika väl omhändertagna som män i hjärtsjukvården.

– Allt tyder på att detta är en gammal föreställning som numera inte stämmer. Det visar genomgångar av de nationella registren för hjärtinfarktvård och svensk och internationell forskning, säger Lars Wallentin, ordförande för riktlinjernas faktagrupp.

Men i riktlinjerna betonas det också att det behövs mer kunskap och därmed forskning för att kunna individualisera behandlingen och därmed ge rätt behandling till rätt patient oavsett kön och ålder.

Stöd för dem som ska fatta beslut
I riktlinjerna ingår 350 tillstånd och åtgärder för förebyggande arbete, behandlingar och eftervård. Riktlinjerna är ett stöd för dem som ska fatta beslut om hur resurserna ska fördelas inom hjärtsjukvården så att de ger mest nytta för patienterna. Något som riktlinjerna trycker extra på är att sjukvården inte ska föra in nya behandlingar och metoder på bred front utan att kontrollera dem noga först.

– Hälso- och sjukvården har ett ansvar att föra in nya behandlingar under ordnade förhållanden, säger Lars Grip, ordförande för riktlinjernas prioriteringsgrupp.

Källa: Socialstyrelsen

30 procent av dem som fått ett läkemedel förskrivet har känt oro för att ta läkemedlet, visar Apotekets undersökning. Bland de som känt oro har 65 procent avstått från att ta läkemedel vid ett eller flera tillfällen. Totalt sett uppger fler än var femte person att de någon eller flera gånger har avstått från att följa ordination på grund av oro.

– Läkemedel är en mycket värdefull resurs för människors välbefinnande och det är oroväckande att så många upplever osäkerhet inför läkemedel. Undersökningen visar att det finns mycket att göra för att underlätta för människor att ta välinformerade beslut. I det arbetet kan Apoteket spela en viktig roll, för följsamhet mot ordination måste bli en prioriterad fråga. Rätt använt kan läkemedel bidra till att fler upplever en högre grad av hälsa, säger Eva Fernvall, varumärkesdirektör på Apoteket AB.

Vanligt med läkemedel från flera läkare och i för stora doser
Nära hälften, 47 procent, av dem som använder läkemedel regelbundet har vid ett eller flera tillfällen fått läkemedel förskrivet av flera läkare
samtidigt. 60 procent uppger också att de någon eller flera gånger har fått mer läkemedel förskrivet än vad de sedan förbrukat.

Ännu vanligare är det bland yngre, mellan 18 och 44 år, där drygt hälften har fått läkemedel förskrivet från flera läkare samtidigt. De har i större utsträckning fått mer läkemedel förskrivet än de förbrukat och det är även fler i den gruppen som uppger att de har känt oro för att ta ett läkemedel.

– Undersökningen bekräftar att samordningen kring läkemedel är väldigt viktig. Dels för att skapa trygghet bland människor, dels för att begränsa mängden läkemedel som skrivs ut helt i onödan. Samordningen kan förbättras ytterligare och vi tror att det är viktigt att skapa ytterligare stöd för både läkare och patienter. Det är ett av de områden som Apoteket prioriterar och där vi söker efter nya lösningar, säger Eva Fernvall.

Resultaten i undersökningen baseras på svar från 2105 personer som har erfarenhet från receptbelagda läkemedel. 1013 personer tillhör gruppen som använder läkemedel regelbundet och 292 personer tillhör gruppen 18-44 år.

Källa: Apoteket AB

Transsexuella personer upplever ofta att de fötts i fel kropp och söker därför vård för att korrigera kroppen. Det kan antingen ske genom fullständig könskorrigering eller delvis med hormonbehandling eller annan kirurgi. Flera organisationer är kritiska till att det saknas nationell information om vad som krävs för att få byta kön och vilken vård som erbjuds. I Sverige görs cirka 50 könskorrigerande operationer om året och ansökningarna till Socialstyrelsens Rättsliga råd har successivt ökat.

För att beviljas en ny juridisk fastställelse av kön ställer lagen fyra krav. Personen måste vara ogift, steril, svensk medborgare och minst arton år gammal. Reglerna baseras på ”Lagen om fastställande av könstillhörighet” från 1972. Sedan dess har betydande förändringar skett i samhället och nya värderingar råder. Trots det tvingas personer som är gifta fortfarande skilja sig för att få ny legal könstillhörighet.

Det svenska steriliseringskravet stämmer inte heller överens med EU-kommissionens rekommendationer från 2009, som säger att sterilisering inte får krävas för att patienterna juridiskt ska få byta kön.
- Kraven på att vara ogift och steriliserad är förlegade och bör tas bort. De transsexuellas situation kan också förbättras genom att vårdgivarna tar sitt ansvar för att minska väntetiderna, säger utredaren Karin Lindell.

Utredningen föreslår nu en rad åtgärder. Till exempel bör landstingen samverka regionalt kring specialistteam för utredning och vård av transsexuella. Det behövs också nationella vårdprogram, kunskapsöversikter och förbättrad patientinformation.
- Socialstyrelsen välkomnar förslagen som ger bättre förutsättningar för de transsexuella och ska skickas ut på bred remiss. Till exempel ses behovet av riktlinjer för vården av transsexuella och personer med övriga könsidentitets-störningar över, säger Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm.

Källa: Socialstyrelsen

Studien publiceras i den ansedda vetenskapliga tidskriften Brain och baseras på den så kallade kvinnoundersökningen i Göteborg. Ett befolkningsurval av kvinnor undersöktes första gången 1968, då de var mellan 38 och 60 år gamla. Dessa kvinnor undersöktes sedan igen 1974, 1980, 1992 och 2000.

En fråga om psykologisk stress ingick i undersökningarna 1968, 1974 och 1980 och besvarades av 1 415 personer.
- Stress definierades som en känsla av irritation, spänning, nervositet, ängslighet, rädsla eller sömnproblem under en månad eller längre i relation till arbete, hälsa, familjesituation eller av annan anledning, säger Lena Johansson, forskare på Enheten för Neuropsykiatrisk Epidemiologi (Epinep), sektionen för psykiatri och neurokemi vid Sahlgrenska akademin.

Under de 35 år som studien pågick utvecklade 161 av deltagarna demens, vanligen Alzheimers sjukdom. Risken för att utveckla demens var ungefär 65 procent högre hos de kvinnor som rapporterat upprepade perioder av stress i medelåldern i jämförelse med de som inte rapporterat stress. För de kvinnor som rapporterat stress vid samtliga tre undersökningar var risken mer än fördubblad.

- Den här studien är den första som visar att stress i medelåldern kan leda till demens i hög ålder, och bekräftar liknande fynd från djurstudier. Stress har tidigare visat sig öka risken för kärlsjukdomar som till exempel stroke, hjärtinfarkt och hypertoni, berättar Lena Johansson som även hänvisar till tidigare forskning från Sahlgrenska akademin som visat att kärlsjukdom kan leda till Alzheimers sjukdom.

- Studien kan leda till ökad kunskap om riskfaktorer till demenssjukdom. Men våra resultat måste bekräftas av andra studier, och kompletterande forskning behövs inom området. De flesta som uppgav att de var stressade fick inte demens. Därför är det i nuläget inte möjligt att råda personer att vara mindre stressade eller att varna för faran med höga stressnivåer på grund av större risk att drabbas av demens, säger Lena Johansson.

Idag finns effektiva bromsmediciner mot HIV som förhindrar nedsatt immunförsvar och immunbristsjukdomen aids. Trots att medicinerna effektivt hindrar viruset från att föröka sig kan HIV infektera även hjärnan, och orsaka skador om inte infektionen behandlas.
- Behandlingen i hjärnan försvåras bland annat av att den omges av en skyddande barriär som påverkar hur läkemedel kan tränga in dit. Hjärnan kan alltså fungera som en så kallad reservoar, där behandlingen inte har någon effekt mot viruset, säger Arvid Edén, läkare och forskare på institutionen för biomedicin vid Sahlgrenska akademin.

I avhandlingen ingår en undersökning av 15 patienter som haft effektiv medicinering under flera års tid, varav 60 procent hade tecken på inflammation i ryggvätskan, även om nivåerna var betydligt lägre än utan behandling.
- I en annan undersökning av cirka 70 patienter som också fått bromsmediciner kunde vi finna HIV i ryggvätskan hos tio procent av patienterna trots att viruset inte var mätbart i blodet, vilket är en betydligt större andel än man tidigare känt till, berättar Arvid Edén.

Resultaten från båda undersökningarna talar för att behandlingen mot HIV inte helt kan motverka virusets effekter i hjärnan, även om det inte är klarlagt om den kvarvarande inflammationen eller de små mängder virus i ryggvätskan som fanns hos en del av patienterna innebär en risk för framtida komplikationer.
- Jag anser att man måste ta hänsyn till effekten i hjärnan vid utveckling av nya läkemedel och behandlingsstrategier mot HIV-infektionen, säger Arvid Edén.